I april 1924 publicerades i dåtidens ledande travtidning The Horse Review propositionen för ett stakes med ett uppskattat värde av 50 000 dollar. Joseph Markey, som skrev under signaturen "Marque", skrev åtskilliga artiklar till stöd för detta framtida lopp och John C. Bauer, utgivaren till ovan nämnda tidning, sades ha föreslagit namnet Hambletonian, efter den store avelshingsten.

Markeys idé gjordes till verklighet av marknadsföraren Harry O. Reno från Chicago, Illinois, som samlade ihop en ledningsgrupp av tio framstående uppfödare och funktionärer. Lednings- gruppen blev The Hambletonian Society. Tillsammans med sin svåger W.M. Wright, ägare till Calumet Farm, ingick Reno och Markey i denna ursprungliga ledningsgrupp.

De Tidiga Åren (1926 till 1929) Tre banor (Atlanta i Georgia, Kalamazoo i Michigan, och Syracuse i New York) lade in bud om att få arrangera det första Hambletonian Stakes i augusti 1926. Loppet tilldelades New York State Fair på Syracuse, som erbjöd sig att lägga till 8 000 dollar till prissumman. Direkt från första upplagan blev detta travets rikaste lopp, en status som bibehållits än idag. Icke att förringa är prissummans storlek en anledning till loppets positionsom sportens finaste pris.

Tack vare det entusiastiska mottagandet från uppfödare och ägare svällde 1926 årsprissumma till 73 451 dollar, enligt rapporter mer än vad de fem näst mest värdefulla treåringsstakesen för travare kunde erbjuda tillsammans det året!

Redan starten blev lyckobådande och vinnarens del av priskakan gick till förhandsfavoriten Guy McKinney i raka heats, tränad och körd av Nat Ray. "Två-av-tre-planen" krävde att en och samma häst skulle vinna två heat för att ta förstapriset och bucklan, vilken delades ut av NewYorks legendariske borgmästare Jimmy Walker till ägaren Henry Rea från Pittsburgh. Efter den jättesuccén tilldelades Syracuse rätten att arrangera loppet i ytterligare tre år. Men 1927 årsmeeting ställdes in efter fem dagars regnande. Hambletonian sköts upp och avgjordes senare på hösten i Lexington, där stoet Iosola's Worthy visade sig vara rätt häst vid rätt tillfälle. Hennes stallkamrat Kashmir var favorit den augustidagen, men visade dåligt humör och uppförande iloppet.

Syracuse var platsen för Spencer att vinna det tredje Hambletonian med Bill Leese i sulkyn, men historien som ledde fram till loppet var melodramatisk. Fireglow, som Walter Coxutnämnt till den bästa travare han någonsin tränat, hade i stort sett pokalen i sin hand när han tre veckor före loppet avled på grund av en mystisk förgiftning "till följd av ett hektiskt och icke avslutat lopp" på North Randall Park utanför Clevland. Flera hästar blev påkörda och föll. Vissa bedömare höll Cox ansvarig för olyckan och misstänkte att någon sorts vedergällning låg bakom hästens död. Bland de tre kuskar som hamnade på sjuklistan på grund av skador de fick vid incidenten var Spencers 66-årige ordinarie körsven Alonzo "Lon" MacDonald. Efter att ha missat sin sista chans i Hambletonian (han körde i de två första upplagorna) dog MacDonald två år senare.

1929 blev loppet återigen uppskjutet och avgjort i Lexington. Denna gång ledde Walter Deartre av sina kamrater från Walter Cox stall till en fyrling, något ingen lyckats med därefter. Efter två inregnade lopp på tre år ville Syracuse inte längre stå värd för evenemanget, och Lexington hade ju redan ett prestigefullt travlopp i Kentucky Futurity. Vart skulle Hambletonian Society flytta loppet? Svaret fanns att finna i vinnarcirkeln invid Walter Dear - hans ägare William H.Cane strävade inte bara efter att vinna lopppet. Han var också ivrig att få arrangera det.

Åren i Goshen (1930 till 1956) När det femte Hambletonian tilldelades Good Time Park, Bill Canes trekantiga milebana i Goshen, en timmas resa norr om New York, möttes flytten med viss skepsis. I många år hade Cane, skicklig byggare och marknadsförare av sport, arrangerat ett Grand Circuit-meeting i Goshen. Visserligen var Goshen beläget i travartrakt av tradition (avelshingsten Hambletonianföddes i samma county), men Goshen var en liten by med endast 3.000 invånare och skulle kanske inte kunna ta hand om evenemanget.

Cane svarade tvivlarna på ett betryggande sätt, och skapade en nationell media- händelse genom att dra till sig tidningar och magasin, såväl som täckning av rikstäckande radio och de nyhetssändningar som visades på dåtidens biografer. Han uppvaktade de lokala höjdarna, storstadsjournalisterna och travets hästägare och uppfödare. Goshens första Hambletonian utspelade sig inför fulla läktare, och genom åren byggdes huvudläktaren till för att rymma alla hästsportfans. De lokala tidningarna rapporterade om trafikstockningar på vägarna till Goshen.Somliga hävdar att Hambletonians identitet grundlades där.

Goshen kallades "travarens vagga" och stod värd för många klassiska lopp och oförglömliga historier, från Hanover's Berthas seger i tre heat 1930, följt av The Marchioness fyra-heats-vinst två år senare. Det var i Goshen som den store Greyhound gick från sista till första plats när han vann sitt Hambletonian 1935. När Rosalind vann 1936 års upplaga för sin unge ägare "Gib" White gjordes den underbara historien om till den klassiska barnboken "Född att trava" (”BornTo Trot”). Den ständigt vandrande trofén introducerades 1939, en klassisk stor silverskål på den trappstegspiedestal som ännu idag används. Mer än en gång var det den berömde Hollywoodskådespelaren Jimmy Cagney som presenterade hederspriset till segraren.

1940 legaliserades totalisatorspel i staten New York, och bookmakers och så kallade auktionspooler blev historia. Den legendariske Volo Song, tränad och körd av den tidens "Mr Hambletonian" Ben White, vann loppet 1943 på New Yorks gamla galoppbana, numera platsen för Yonkers Raceway. Flytten var ett måste på grund av krigstidens bensinransonering. Det var Whites fjärde seger som kusk och hans femte som tränare. Ingen av prestationerna skulle upprepas på 35 år.

1945 kom hemmafavoriten Titan Hanover ut från spår 12 - i mitten i det andra av två led - men vann i raka heat. Han är fortfarande den ende häst som placerats utom toton i Hambletonian. Chestertowns klassiska kamp med Victory Song 1946 startades med StevePhilips nya startbilsvinge, kanske den viktigaste uppfinningen i den här sportens historia. Loppet sändes på TV över hela kontinenten.

Året därpå blev Hoot Mon den förste i Hambletonians historia att gå under 2.00, 1.14,6 i kilometertid, och 1948 vann amatörkusken Harrison Hoyt med sin egenägde Demon Hanover. Femtiotalet stod för minnen som: 74-årige Bion Shively, veteran från spansk-amerikanskakriget, vinner med Sharp Note 1952, en ung Harry Harvey vinner året efter med Helicopter i ett 23-hästarsfält, och Scott Frost tar 1955-upplagan på sin väg mot det allra första Triple Crown för travare, samma år det instiftades.

1956 avled Bill Cane och Goshen-eran tog slut. Samtidigt utspelade sig en för sporten allvarlig rättslig dispyt mellan staten New York, amerikanska travförbundet USTA och Hambletonian Society, vilken gällde sulkysportens administration i staten. I ett uttalande från Hambletonian Society erkändes att "Goshen är rätt plats för Hambletonian", men det uttrycktes missnöje med administrationen i New York och man tillkännagjorde att 1957 års Hambo skulle avgöras i DuQuoin, Illinois.

Åren i DuQuoin (1957 till 1980) När Hambletonian 1957 flyttade till DuQuoin tänkte många att flytten var tillfällig och att loppet skulle tillbaka till Goshen efter två år. I stället stannade Hambletonian i mellanvästern i 24 år och gavs en ny look och festlig marknadsidentitet, i musikalförfattarna Rodgers & Hammersteins anda. Coca-Cola-tillverkaren W.R.Hayes byggde DuQuoin State Fair på en yta av 1400 tunnland i södra Illinois och stod i många år värd för ett Grand Circuit-meeting. Precis som Bill Cane gjort lyckades Hayes tävlingsstall, Hayes Fair Acres, vinna Hambletonian: 1950 med Lusty Song.

Två år senare dog Hayes, men hans söner Don och Gene samt Genes son Bill och deras familjer delade Bills kärlek till sulkysporten och strävade efter att få arrangera loppet när tillfälle gavs. Under de kommande två och ett halvt decennierna var klanen Hayes underbara värdar för några av de mest minnesvärda upplagorna av den här klassikern, liksom för några av de finaste traditionerna: som en Hambletonian-låt och den gamla ståtliga snabblopparen Pronto Don i spetsen för defileringen. Veckan före Labor Day varje år var det här marknadstravet i sulkysportens fokus, för hästfolk, pressfolk och entusiaster från hela Nordamerika och Europa. 1971 startades ett separat lopp för ston, Hambletonian Filly Stakes, som senare döptes om till Hambletonian Oaks. I mitten av 1970-talet öppnade totalisatorspel på marknadstravet - före det hade Hambletonian på DuQuoin avgjorts utan spel!

Sent på sommaren kan södra Illinois vara hett och fuktigt, och det är inte ovanligt med temperaturer kring 35 grader. I kombination med DuQuoins 1609 meter långa lerbana var det ett perfekt upplägg för att trava riktigt fort. Lopp - och världsrekord sattes och sattes igen, inte färre än vid tolv tillfällen, flera gånger samma eftermiddag. I det första heatet 1978 travade Speedy Somolli för första gången i historien under 1.55, 1.11,5 i kilometertid. Anmärkningsvärt nog förlorade han andra heatet med en noslängd mot Florida Pro på exakt samma tid, och det behövdes ett tredje heat för att avgöra vinnaren den dagen.

Varje år bjöd en ny stor historia. På grund av att antalet deltagare var så många som 21 kördes 1957 års lopp, det första i DuQuoin, för första gången i två avdelningar, där deltagarna mötte varandra två gånger. Hickory Smoke vann båda sina avdelningar och det gjorde också stoet Hoot Song, men i det avgörande mötet häst mot häst avgick hingsten med segern. Hickory Smoke är därmed den ende vinnare som varit tvungen att vinna tre lopp för att segra i Hambletonian, medan Hoot Song är den enda häst att ha vunnit två heat men ändå förnekats den eftertraktade trofén.

Fyra gånger i DuQuoin tog det hela eftermiddagen och fyra heat för de deltagande hästarna att avgöra vem som skulle ta Hambletonian-trofén: Blaze Hanover 1960, Egyptian Candor 1965, Bonefish 1975 och Steve Lobell 1976. Den ansträngning kombattanterna utsattes för de två sista åren fick Hambletonian Society att modifiera förutsättningarna genom att maximera antalet heat per häst till tre. DuQuoin blev också platsen där epokens stora champions skrev in sig i historieböckerna genom imponerande segrar i raka heats: Ayres, Nevele Pride, Lindy's Pride, Super Bowl (alla fyra på väg mot att ta Triple Crown), samt Speedy Crown och Green Speed. Speedy Somolli liksom Speedy Scot (också han Triple Crown-vinnare) och Emily's Pride behövde ett tredje heat för att avvisa motståndet.

Där fanns också mustiga berättelser om människorna kring hästarna: Sanders Russell, som vann med A.C.'s Viking trots att han körde med hälen i gips, John Simpson J:r och S:r som segrade med Timothy T., och Bill Haughtons gripande Hambo-seger 1980 med Burgomeister,en häst ägd av hans son Peter, tragiskt avliden tidigare samma år. Det var det sista året på DuQuoin.

Åren På Meadowlands (1981 till dags dato) När trav- och galoppbanan Meadowlands öppnades 1976 ställde ingen mindre än New Jerseys guvernör Brendan Byrne in sig på att få Hambletonian flyttad till vad som snabbt skulle bli Nordamerikas främsta bana. 1979 reste guvernören själv tillsammans med en delegation från New Jerseys Sport- och Mässnämnd till DuQuoin, för att träffa Hambletonian Society och personligen lägga fram sitt förslag. Meadowlands hade planer på en familjedag där de skulle skapa karnevalsstämning i skuggan av New Yorks skyline. De tankarna utmynnade i dagens Hambletonian Festival. Liksom på de tidigare platserna visade några av tidens stora stjärnor upp sig i Hambletonian på Meadowlands, till exempel Prakas, Mack Lobell, Armbro Goal,American Winner och Muscles Yankee. Self Possessed lopp- och världsrekord 1.51 3/5, 1.09,4 i kilometertid, är det snabbaste travloppet någonsin i sportens långa historia.

Det historiska döda loppet mellan Park Avenue Joe och Probe och stosegrarna av Duenna och Continentalvictory innehöll bestsellerns hela drama och romantik. John Campbells fem segrar(en med en häst tränad av hans yngre bror) och amatören Mal Burroughs spännande seger med sin egen uppfödde Malabar Man inför en publik innehållande en annan amatör - 1948 års vinnare Harrison Hoyt - är stoff för stora legender.

Trots att detta klassiska travlopps prissumma alltid varit väl tilltagen, har prispengarnas tillväxt på Meadowlands varit snarast exceptionell. Bara tre år efter flytten till New Jerseyer bjöd Hambletonian över en miljon dollar och har så gjort varje följande år. Nu för tiden är Hambletonians totala prissumma garanterad att vara 1,2 miljoner dollar, medan sto avdelningen är värd 500.000 dollar.

Ända sedan 1964 har Hambletonian TV-sänts över hela USA, men 1975 flyttades loppet från den traditionella onsdagen till en lördag, för att kunna sändas live. Under de senaste 20 åren har TV-bolagens bevakning samt sponsorers intresse ökat, och nu ägnas en hel timme åt loppet. Sedan 1994 har Hambletonian producerats av CBS Sports. Evenemanget har också hjälpts av dess närhet till Manhattan, världens mediahuvudstad, och Hambletonian har upplevt mediabevakning som aldrig förr, både elektroniskt och i tryck.

Hambletonians proposition har modifierats sedan 1950-talet, vanligtvis för att minska antalet deltagare eller för att ändra sättet att välja ut startberättigade. 1991 övergavs systemet med att endast betala ut prispengar till de fem främsta i slutställningen, och därmed behöver en häst inte längre vinna två heat. Vinnaren av finalen var vinnaren av trofén. För att anpassa sig till direktspel och en publik ovan vid att lopp avgörs i avdelningar gjorde man en andra ändring 1997: kval skulle, om de var nödvändiga, köras en vecka innan.

Att avgöra Hambletonian i olika heat tillhör numera dåtiden, precis som kuskarnas mjuka huvudbonader och det gamla systemet där startspåren i finalen var beroende av hur man lyckats i försöksheatet. Hambletonian Society och Meadowlands är partners åtminstone fram till och med 2005 och det finns stora planer på hur den 75:e upplagan ska firas år 2000.

Hambletonian Stake har varit en extraordinär skådeplats för de stora travarna, kretsen kring dem och de minnesvärda lopp de presterat i nästan trekvarts sekel, innefattande alla förändringar och all utveckling av travsporten genom dessa år. Oavsett plats, oavsett format, oavsett vilka hästar som travat upp mot startbilen behåller Hambletonian sin plats som sulkysportens ultimata tävling.

Källa: The Hambletonian Society